[Tillbaka till Tonakai Studio]

Medeltida geopolitik: Strategiska geografiska lägen under medeltiden

av Johan Rhen, 2001
[Betaversion; fotnoter ej inlagda]

 

INNEHÅLL

1. Inledning
Syfte och frågeställningar
Metod, disposition och material
2. Olika former av strategiska geografiska punkter
Vatten som sammanhållare och avgränsare
Förbindelselänkarna
De befästa kullarna
Naturliga gränser
Geografiska platser som handelsmässiga fördelar
3. Huvudstäder med medeltida anor
4. Exempel på strategiska platser i Sverige
5. Öresund – "Nordens Gibraltar"
6. Stockholm – Låset för Mälaren
7. Gotland och Visby – Östersjöns centrum
8. Sammanfattning och slutsatser
9. Källor
Bilaga I: Sveriges medeltida städer
Bilaga II: Danmarks medeltida städer

 

 

1. INLEDNING

Det medeltida Europa uppvisade både stora skillnader och likheter med dagens Europa. Nationalstaten, den idag dominerande formen av statsbildning, är ett begrepp som i princip inte fanns under medeltid. Flertalet europeiska statsbildningar var hierarkiskt uppbyggda strukturer i betydligt större utsträckning än idag och till sin omfattning omfattade de områden och överskred de gränser som dagens människor i många fall ser som naturliga delningslinjer. Över ett mer eller mindre välavgränsat landområde var kungen den yttersta ägaren under Gud. Den politiska kontrollen över ett geografiskt område var dock inget självklart, utan måste ständigt bekräftas och garanteras med olika medel.

Att inneha de nödvändiga medlen för att kunna hävda sina anspråk på ett territoriellt område är grunden för maktinnehavet. Vilka medel som krävs har varierat över tiden, men de geografiska företeelser i form av platser eller områden som kan säkra sådana anspråk tycks vid en första anblick vara relativt oförändrade genom tiderna. Genom att kontrollera vissa geografiska punkter och områden, har aspiranter på makten fått en "nyckel" till ett betydligt större område, eller åtminstone ökat sina förutsättningar för att hävda sitt maktinnehav.

Det här arbetet har sin grund i ett intresse för geopolitik och politisk geografi som väcktes under mina studier i geografi. En av mina tankar var en reflektion över hur stor strategisk betydelse som idag tillmäts sund och kanaler, något som tycks ha förekommit i alla tider. Områden som Gibraltar, Öresund, Engelska kanalen och Bosporen har under lång tid varit hett eftertraktade geografiska punkter att få kontroll över. Detsamma gäller kontrollen över de stora floderna.

 

Syfte och frågeställningar

Syftet med arbetet är att visa på vilka geografiska punkter som under medeltiden ansågs vara av stort geopolitiskt värde. Detta innebär att följande frågor måste ställas:

 

Metod, disposition och material

Uppsatsens första del ger en översikt över de olika generella typer av strategiska lägen och platser som förekommer och som kan anses möjliga att applicera i ett medeltida geografiskt perspektiv.

Studien har kommit att i stor utsträckning behandla medeltida städers geografiska lokalisering, något som styrts av två faktorer. Dels finns det en större mängd litteratur som behandlar just städerna, och dels har städerna den fördelen att man relativt lätt kan bedöma deras framgång på basis av deras storlek, utveckling och välstånd. Dessutom låg städerna oftast utanför det feodala styrelsemönstret och kan därmed sägas vara mer oberoende av lokala stormäns ambitioner. Strategiska geografiska lokaliseringar av borgar och andra försvarsanläggningar har den nackdelen att de – såvida de inte anlagts av kronan – haft ett begränsat geografiskt område att arbeta med och därmed kan man anta att urvalet av "bra" geografiska punkter varit begränsat och därför inte kunnat optimeras.

Uppsatsens andra del ägnas åt några av de viktigaste svenska och danska medeltida städerna och deras geografiska placering i ett försök att visa på vilka strategiska förutsättningar som kan skönjas i deras placering i rummet.

 

 

2. OLIKA FORMER AV STRATEGISKA GEOGRAFISKA PUNKTER

Vatten som sammanhållare och avgränsare

Eftersom framkomligheten över land var begränsad, hade kommunikationerna över vatten en avgörande betydelse för handel och kontakter mellan olika geografiska områden. Vattnet blev därmed, i sin egenskap av kommunikationsled, en geografisk faktor som befrämjade kontakter och därmed även en sammanhållande faktor. Vattenleder som kommunikationsleder har varit av avgörande betydelse för kontakter mellan regioner allt sedan människan först lärde sig tillverka större vattengående farkoster, och förblev ända fram till 1800-talet e. Kr. den viktigaste transportvägen för såväl gods som människor. Det var först med järnvägens utbyggnad som en större mängd gods kunde transporteras över land. (Australiens utveckling är ett extremt exempel på vattentransporternas betydelse. Ända fram till statsförbundets bildande 1901, hade de separata kolonierna bättre kontakter med moderlandet Storbritannien än med varandra.) Ännu i dag utgör transporter över vatten en stor del av den totala godstransporten, inte minst i Europa där ett väl utbyggt system av kanaler och naturliga vattenvägar svarar för en stor del av godstransporterna.

Vattenvägarnas stora betydelse innebar att de fick en stor strategisk betydelse för den politiska kontrollen över landområdena. Det gällde inte bara de områden som låg i direkt anslutning till vattenvägen utan även en indirekt kontroll över områden längre upp i vattensystemen. Genom att behärska en eller ett fåtal strategiskt belägna geografiska punkter, kunde en makthavare kontrollera avsevärt mycket större områden.

I Nordeuropa fanns och finns alltjämt en av dessa strategiska punkter vid Östersjöns förbindelse med Nordsjön. För att ta sig sjövägen från Nordsjön till Östersjön fanns under medeltid tre vägar att välja mellan; de tre sunden Lilla Bält, Stora Bält och Öresund. Det sistnämnda är navigationsmässigt lättast och därför även det viktigaste ur transportmässig synvinkel. Den som kontrollerade sunden, hade kontroll över den totala trafiken till och från hela Östersjöområdet.

De tre sunden utgjorde även ryggraden i det medeltida Kongeriget Danmark. De naturliga gränserna under medeltid var för Danmark de småländska skogsområdena i norr och hedarna i Holstein i söder. Genom att kontrollera Östersjöns inlopp, fick Danmark en viktig strategisk fördel gentemot sina grannar. Dessutom en inkomstbringande sådan, eftersom den danska kronan under lång tid upptog den så kallade öresundstullen från alla fartyg som passerade genom sundet.

På liknande sätt innebar närheten till vattenvägar att England under en relativt lång tidsperiod under medeltiden kunde hålla områden i vad som är dagens Frankrike – Calais vid engelska kanalen, Gascogne och Aqvitanien i sydväst. En annan statsbildning som i princip helt baserades på närheten till havet och dess sammanhållande funktion var handelsrepubliken Venedig, vars territorium kom att omfatta en stor del av östra Medelhavet – allt sammanlänkat av sjöhandelslederna och Venedigs omfattande flotta.

 

Förbindelselänkarna

En annan typ av strategiska platser var de platser som utgjorde förbindelselänkar över naturliga hinder som till exempel vattendrag, sankmarker, kuperade områden, bergsområden, etc. Redan tidigt kom dessa naturliga förbindelser att kompletteras eller förbättras av människans konstruktioner. Att låta bygga bro var att döma av runinskrifter en gärning som gav prestige.

Eftersom antalet bergspass, vadställen och så vidare var begränsade och ofta geografiskt skilda åt av stora avstånd, innebar det att den som kontrollerade området fick ett inflytande som sträckte sig långt utanför området. Bergspassen utgör det mest tydliga exemplet på strategiskt övertag. En större bergskedja fungerade som en effektiv mur mot invasioner, bara den försvarande var stark nog att hålla de farbara passen. I Europa var det bergspassen över Alperna som troligtvis var de mest trafikerade, men även över Pyreneerna gick handelsvägar genom bergspassen, bland andra genom Andorras dalgångar.

De viktigaste passen i västra delen av Alperna var Mont Cenis, Stora St. Bernhard och Septimer. Före 1200-talet var det dessa som i huvudsak användes för kommunikationerna mellan Nord- och Sydeuropa. Omkring 1236 öppnades St. Gotthardspasset som snabbt blev ett av de mest använda passen, eftersom det relativt enkelt gav en direkt passage mellan Norditalien och Rhens övre lopp, där varorna lastades om för vidare transport nedströms. St. Gotthard och dess handelsväg gav i sin tur upphov till ett snabbt ökande välstånd för befolkningen i de schweiziska dalarna och innebar indirekt skapandet av det schweiziska edsförbundet. Längre österut i Alperna ledde bergspass mellan norditalien och Donaus biflöden.

Själva passen var relativt säkra, bortsett från rena naturförhållanden som tidvis kunde spärra av eller försena trafiken genom dem. Trots detta gjordes resor över Alperna året runt. Större faror för de resande utgjorde passagerna mellan de lägre kullarna nedanför de höga bergsryggarna. Här utgjorde de lågt belägna vägarna vars sidor ofta flankerades av dalgångarnas sidor, enkla mål för banditer.

Vadställen och broar var nog trots allt de vanligaste strategiska förbindelselänkarna, inte minst med tanke på det större antalet och dess spridning över hela Europa. För förflyttningar av större mängder gods eller människor, var man beroende av vadställena. För större floder fanns det i princip ingen annan möjlighet, om man inte var beredd att lägga ner stor möda på att konstruera en ny bro, flottar eller liknande. Ett näraliggande exempel är Daniel Rantzaus östgötska fälttåg i början på 1500-talet, där norrköpingsborna genom att riva den enda bron över Motala ström hindrade vidare marsch mot Nyköping och Stockholm. En lång rad städer, både i Sverige och i övriga Europa, ligger vid tidigare vadställen över vattendrag. Ett av de tydligaste exemplen är staden Oxford, vars namn betyder just vadställe för oxar. Oxford var redan under tidig medeltid en viktig boplats och en strategisk punkt i och med sitt geografiska läge vid vadstället över Themsen. Det första omnämnandet av Oxford är i the Anglo-Saxon Chronicle från 912, där det sägs att "King Edward took possession of London and of Oxford and of all the lands that owed obedience thereto." Staden Oxford plundrades och brändes av danskarna 1009, och återuppbyggdes därefter sakta. Redan tidigt byggdes en normandisk borg på platsen. 1122 fick man kungligt tillstånd att hålla en sexdagars marknad och 1161 fick staden stadsprivilegier av Henry II. 1226 hade stadsmuren återuppförts.

Ett annat slag av förbindelselänk finner man vid danska Hedeby – under vikingatid och tidig medeltid – ett av Nordens viktigaste centra. Hedeby ligger strategiskt placerat där Jylland är som smalast, under vikingatid var näset ca 15 km brett, vilket gjorde platsen till den lämpligaste för förbindelserna mellan Nordsjön och Östersjön. Trots den omlastning av varor som därmed blev nödvändig, så föredrog man det framför att ta vägen runt Skagen, där starka strömmar ofta gjorde resorna riskabla.

 

De befästa kullarna

När man talar om strategiska platser under medeltid så ser troligtvis de flesta framför sig den befästa kullen med en borg högst upp. Det är en befäst plats, men dess strategiska värde är oftast av ett lokalt slag. Valet av en höjd som grund för en befästning är logiskt, eftersom höjden på samma gång ger en ökad överblick över det omgivande närområdet och innebär större svårighet för fiender att sätta sig i besittning av befästningen. Det är inte bara rent militära befästningar som dragit nytta av höjder, många medeltida byar och städer använde sig av höjder och höjdskillnader till sin fördel. I sin mest utpräglade form kan man se detta på många håll i de sydeuropeiska länderna, där de har formen av renodlade bergstoppssamhällen. I Sverige finns inga så tydliga bergstoppssamhällen, även om många städer och byar utnyttjat höjdernas strategiska fördelar.

Den befästa höjden i sig har inget större strategiskt värde, förrän man sätter den i ett större sammanhang, ofta då i form av vakt vid någon annan typ av geografisk strategisk plats, till exempel ett bergspass, en flodmynning eller vadställe. Det lokala strategiska värdet kan på så sätt övergå i ett regionalt om det ses som en del i ett större sammanhängande geografiskt perspektiv. Det klassiska exemplet på ett sådant användande under medeltid är den engelske kungen Edward I:s systematiska konstruktion av befästningar i gränstrakterna mot Wales, för att därigenom uppnå en strategisk kontroll över Wales som helhet. Dessa stora "centralplanerade" befästningar kom sedan successivt att kompletteras med mindre befästningar, av vilka det stora flertalet uppvisar en strategisk placering i dalgångarna och längs kusterna (figur 1), d.v.s. på platser där de kunde kontrollera handeln och kommunikationerna i regionen samtidigt som de utgjorde en barriär mot det ännu av engelska kungen okuvade inre Wales.

Figur 1. Borganläggningar i Wales och gränslanden. (Från Platt, Medieval England: A social history and archaeology from the Conquest to A.D. 1600, s. 9).

Runt dessa befästningar växte sedan ofta stadsbildningar fram. Detta var en naturlig följd av att borgarna lokaliserades till sådana platser som samtidigt innebar fördelar för handel, vilket var de medeltida städernas främsta uppgift. Även det omvända förhållandet förekom, framförallt i de mer tättbefolkade delarna av väst- och sydeuropa där urbaniseringen återkom relativt tidigt efter en nedgång under folkvandringstid. Ett bra exempel på en sådan utveckling är staden Rhuddlan i nordvästra Wales. (Figur 2) På platsen uppfördes redan 1073 en borg av normanderna, vilka nyligen hade erövrat makten i England. Denna äldsta borganläggning uppfördes på en höjd alldeles intill floden Clwyd. Rhuddlan var redan då en sedan länge – 700-talet – etablerad boplats med tydliga urbana drag, belägen vid den nedersta punkt där det var möjligt att korsa floden. 1277 började så Edward I att uppföra den nya större borgen på platsen, strax nordväst om den gamla normandiska borgen och staden, varefter en ny stad kom att växa upp i dess omedelbara närhet. Både den normandiska borgen och Edward I:s anläggning var placerade så att de kunde kontrollera trafiken längs floden Clwyd. Floden utgjorde dessutom den naturliga gränsen mellan kustlandet och Wales bergiga inland.

Figur 2. Rhuddlan, Wales. (Från Morris, History of Urban Form, s. 132.)

Ett liknande mönster av anläggandet av befästningar på strategiska platser för att uppnå politisk kontroll över ett större geografiskt område kan man se i England redan på William I:s tid. (Figur 3) Befästningarna koncentrerades till grevskapens större städer, samt till den strategiskt viktiga sydöstra kusten – den kust där William I själv landsteg 1066 för att ta den politiska makten i England.

Figur 3. Borganläggningar under William I (Vilhelm Erövraren). (Från Platt, Medieval England: A social history and archaeology from the Conquest to A.D. 1600, s. 3.)

Strategiska geografiska punkter behöver inte nödvändigtvis vara av naturgeografiskt slag, utan kan även vara i form av artificiellt skapade geografiska inslag i landskapet, uppförda under tidigare historiska perioder. En vanligt förekommande företeelse av det slaget är de många romerska befästningarna som efter romarrikets fall kom att tas ur bruk, men som fanns kvar som strukturer i landskapet. Dessa befästningar och härläger kom i många fall att åter tas i bruk under tidig europeisk medeltid, då framförallt städer kom att växa fram innanför de redan befintliga vallarna. Exemplen på sådana städer är många, bland de mer kända är Wien och Köln i Västeuropas inland, och Gloucester, York och Lincoln i England. I många fall sammanfaller placeringen av de romerska bosättningarna med urban karaktär i sin tur med naturgeografiska företeelser, ofta passager över vattendrag. Något som säkerligen påverkat att platserna åter kom att tas i bruk. De fyra förstnämnda städerna ovan har alla en sådan placering; Wien – Donau, Köln – Rhen, Gloucester – Severn, York - Ouse. Staden Lincoln i nordöstra England uppstod som bosättning under romartiden, men tycks ha upphört som sådan vid romarrikets borttynande för att åter tas i anspråk som stad under senare delen av 800-talet. Även om det även här finns naturgeografiska förutsättningar i form av en passage över ett mindre vattendrag, har antagligen resterna av den romerska befästningen varit väl så viktigt för utvecklingen av staden under medeltiden.

 

Naturliga gränser

Inom geografin har existensen av så kallade naturliga gränser tidvis kommit att bli föremål för en omfattande debatt. Denna debatt handlar dock i första hand om hur en stats naturliga gränser kan definieras och därmed innebära en slags naturlig gräns för just denna stats territoriella anspråk. Ser man historiskt på territoriella gränser finner man snabbt att ytterst få – om ens några – gränser förblir oförändrade, hur naturliga dess gränsbarriärer kan tyckas vara. Dessutom är vissa slag av naturliga gränser samtidigt både separerande och enande. Detta gäller framförallt vattendragen, och huvudexemplet på en sådan dubbelroll är gränsen mellan de frankiska och germanska rikena (sedemera Frankrike och Tyskland). Redan på 900-talet fanns en teoretisk gränsdragning mellan rikena benämnd som "de fyra floderna". De fyra floderna var Scheldt, Meuse, Saône och Rhône. Men gränsen var som sagt teoretisk; feodala stridigheter på båda sidor om floderna innebar att den i praktiken var av underordnad betydelse. Problemen med att ha floder som naturliga gränslinjer mellan stater har fortsatt fram till vår tid. Rhen – som idag utgör gränsen mellan Frankrike och Tyskland – är lika mycket en sammanlänkande faktor mellan de båda flodstränderna som det är en separerande gränslinje.

Däremot kan man se naturliga gränser i en annan aspekt som naturliga avgränsare mellan två territorier. De naturliga gränserna fyller då genom sina tydliga synliga framträdanden i det geografiska landskapet en utmärkt roll som gränslinje, inte minst under tidigare århundraden. Till skillnad från konstgjorda gränsmärken kräver de naturliga ingen eller mycket liten arbetsinsats för att kunna användas för sitt syfte.

I den här formen kan man se naturliga gränser överallt än idag. De används för avgränsningar av alla olika territoriella enheter, från enskilda fastigheter till statsgränser. Det vanligaste geografiska elementet som kommer till användning som gräns är vattenledare som floder och bäckar. Dessa utgör klart synliga inslag i landskapet och innebar därigenom en enkel definition av var territoriets gräns gick, samtidigt som de i sig själva kunde användas som en barriär mot eventuella fiender utifrån. Gränsbäckar utgör alltjämt idag avgränsningarna för åtskilliga av Sveriges kyrkliga församlingar, kommuner och län men även som statsgräns. Landgränsen mellan Sverige och Finland utgörs av Torne älvs mittfåra, något som medför att man tidvis får omdefiniera den exakta gränslinjen, eftersom älven ändrar sitt lopp.

Även andra former av naturliga gränser har använts och används alltjämt som skiljelinjer. Bergsområden används genom sin roll som naturliga barriärer som gränser i flera fall. Till skillnad från vattendragen ger dock bergsområden en mer diffus gränsdragning, inte minst under tidigare århundraden då lantmäteritekniken inte gav möjlighet till exakta definitioner av gränsdragningen. Vanligen lade man gränslinjen över de högsta bergsryggarna och följde därigenom vattendelarna. Den svensk-norska gränsen är ett exempel på en sådan avgränsning även om den inte är helt konsekvent genomförd. Andra landskapstyper som kunde fungera som naturliga gränser var sankmarksområden och hedar. Gemensamt för dessa är att de hade ett relativt begränsat ekonomiskt värde och därigenom var mindre kontroversiella.

Den naturliga gränsen kunde i bästa fall vara ett bra skydd mot en omgivande fientlig värld. Redan Karl den Stores rike hade god nytta av dessa naturliga geografiska formationer som på vissa håll utgjorde rikets gränser, allt enligt hans historieskrivare Einhard, vars skrifter Pounds citerar: "Except in a few places where large forests or mountain ridges intervened and made the bounds certain, the line between ourselves and the Saxons of northwest Germany passed almost in its whole extent through an open country so that there was no end to the murders, thefts, and arsons on both sides." På liknande sätt innebar det kuperade området Southern Uplands en försvårande omständighet i Englands strävan att få kontrollen över Skottland, vars kärnområde Central Lowlands låg skyddat bakom det kuperade höjdryggarna.

 

Geografiska platser som handelsmässiga fördelar

Som redan nämnts kunde man genom att behärska en strategisk plats längs en vatten led eller vägförbindelse, uppnå en politisk kontroll över ett större område. På liknande sätt innebar kontrollen över en strategisk punkt att den som kontrollerade den kom att skaffa sig ett ekonomiskt övertag.

Ett sätt att åstadkomma detta var upptagandet av tull från de handelsfartyg som utnyttjade vattenvägarna. Viktiga floder som Rhen, Seine och Rhone var därför bemängda med en lång rad tullstationer i form av mer eller mindre befästa anläggningar. Uttaget av tull på varor som fraktades längs floderna tycks ha börjat tidigt. Redan 814 finns det källor som nämner att abboten vid klostret Stavelot-Malmédy hade fått undantag från att behöva betala tull för klostrets flodbåtar på floderna Rhen och Mosel. Under medeltiden kom antalet tullar successivt att bli ganska många. Pounds nämner att det på 1200-talet fanns åtminstone trettiofem tullplatser längs Rhen, trettio längs Weser (i nordvästra Tyskland) och minst trettiofem längs Elbe. Att tullarna måste ha varit inkomstbringande kan man sluta sig till av bevarade sifferuppgifter; vid en tullstation vid Champtoceaux längs Loire noterades 1397 fartyg under ett års tid. I Flandern, ett av Europas största handelscentra under medeltiden, noterades att 3250 små segelfartyg och 87 handelsfartyg passerat en sluss eller dragställe nära staden Ypres under en tidsperiod om 122 dagar år 1297.

En annan form av geografisk plats strategiskt belägen för handel är helt enkelt en plats där en stor mängd folk av någon anledning kan komma att sammanstråla. De många medeltida marknadsplatserna är ofta belägna vid sådana punkter, eller har rättare sagt uppkommit vid dessa platser. En stor del av de medeltida marknaderna och mässorna initierades uppifrån av de lokala feodalherrarna, kloster och liknande. I långt ifrån alla fall fanns det ett naturligt geografiskt underlag för marknaderna. Inte minst under senare delen av medeltiden var antalet marknader så stort att många upphörde efter att de blivit utkonkurrerade av andra, närliggande marknader.

Den ideala lokaliseringen för en marknad eller mässa måste anses vara i ett område där det i det omgivande området finns ett större antal boende. Med andra ord hade de marknadsplatser som lades i centrum av ett område som omfattade många invånare större chans att överleva som marknader. En så stor grupp människor som möjligt måste ha möjlighet att utan alltför stora ansträngningar kunna ta sig till marknadsplatsen. Platsen skulle därför helst vara omgiven av bebyggda trakter i alla väderstreck, samtidigt som den inte fick vara svårtillgänglig i rent naturgeografiskt hänseende. De mest framgångsrika medeltida marknaderna återfanns därför ofta på slätter i jordbruksbygder.

Flera medeltida marknader lever kvar än idag. I Sverige finns bland andra Skänninge marknad i Östergötland, vilken samtidigt är ett bra exempel på en marknad som uppkommit i en centralpunkt i en jordbruksbygd och som sedan utvecklades till en medeltida stad. I norr har sedan medeltid Jokkmokks marknad hållits. Denna marknad äger till skillnad från de andra numera kvarlevande medeltida marknaderna rum vintertid, vilket idag kan synas opraktiskt, men man ska komma ihåg att kommunikationerna under medeltid var annorlunda. Det var då lättare att ta sig fram i markerna på snö och hårdfrusen mark än över myrar och öppna vattendrag. Vintermarknader förekom under medeltiden inte bara i norr, utan var relativt vanliga även i mellansvenska städer, bland annat i Uppsala.

 

3. HUVUDSTÄDER MED MEDELTIDA ANOR

Det geografiska lägena för många av dagens europeiska huvudstäder kan i stor utsträckning ledas tillbaka på strategisk-geografiska hänsynstaganden under medeltid – eller i vissa fall ännu tidigare epoker. Stockholm anses ha grundlagts under 1100-talets första hälft i form av en kastal på stadsholmen, från vilken man kunde kontrollera passagen in till Mälaren. Under vikingatid och tidig medeltid hade förbindelsen mellan Saltsjön och Mälaren mindre betydelse, eftersom den viktigaste förbindelseleden mellan Östersjön och Mälaren då gick över Södertälje, där mindre båtar kunde dras över vid ett kort dragställe. På 1100-talet hade landhöjningen gjort passagen vid Söderköping mindre användbar, och trafiken kom successivt att övergå till att använda inloppet vid Stadsholmen. Skiftet från dragstället vid Södertälje till Stockholm anses ha medverkat till Birkas nergång som stad.

Placeringen som lås för en vattenled förekommer i flera fall. Förutom Stockholm kan Köpenhamn och London åtminstone till viss del räknas till den här gruppen. Även Paris och Wien är placerade så att de skulle kunna utöva kontroll över vattenvägarna, även om de till skillnad från de förstnämnda inte ligger vid flodmynningar utan längre uppströms. Samtidigt som städerna därigenom fick kontroll över flodtrafiken, fick de även inkomster från handeln. Detsamma gäller för de ryska städerna Moskva och Kiev, båda belägna vid större floder. Kiev grundades under vikingatid som en östlig handelspost och blev sedemera ett eget rike.

Rom, Aten och Istanbul (Konstantinopel) härstammar alla från antiken, även om de två förstnämnda under folkvandringstid och tidig medeltid kom att drastiskt minska sin folkmängd. De medeltida städerna hade en befolkning som var en bråkdel av toppnoteringarna under antiken. Den antika miljonstaden Rom nådde inte tillbaka till den summan förrän under förra seklet. Städerna förblev dock städer, till skillnad från andra antika städer som under tidig medeltid helt upphörde. I Rom innebar de många antika monumenten och byggnaderna en fördel i det att byggnadsmaterial till nya anläggningar fanns att tillgå i färdigbearbetat skick. I flera fall återanvändes hela byggnader, exempelvis Colosseum, som omvandlades till bostadsområde, kejsar Hadrianus mausoleum (som blev borgen San’t Angelo) och Pantheon (i form av en kyrka). Däremot valde den medeltida befolkningen inte att bygga upp sitt Rom på de sju kullarna, utan valde istället det låglänta Marsfältet.

Konstantinopel – arvtagaren till det Romerska imperiet – grundades redan på 300-talet e.Kr. som det östromerska rikets huvudstad och förblev därefter en storstad under hela medeltiden. Redan tidigare fanns det dock en stad på platsen – den antika grekiska staden Bysantium. Det geografiska läget är ett klassiskt exempel på hur naturgeografin kan spela en stormakt i händerna. Med sin placering vid det smala sund som förbinder Svarta havet med Medelhavet och på den naturliga landvägen som förbinder Europa med Levanten, har staden alltsedan sin tillkomst varit – och är alltjämt – en strategiskt viktig punkt. Den som behärskar Istanbul (Konstantinopel) och dess närområde kontrollerar sjötrafiken till och från Svarta havets hamnar. Under medeltiden var Konstantinopel porten mellan öst och väst, mellan det kristna Europa och de muslimska väldena på arabiska halvön. Staden var mot landsidan starkt befäst med flera murar uppförda under olika perioder; mot sjösidan skyddades staden av höga klippor. Staden kunde förses med förnödenheter sjövägen och var därmed svår att belägra, inte minst då den bysantinska flottan var stark och den dominerande sjömakten i östra Medelhavet. Det strategiska geografiska läget innebar att staden och det bysantinska kejsardömet fick stora inkomster från handeln mellan Europa och Asien – både Venedig och Genua hade stora intressen i Konstantinopel – men det innebar också ett konstant hot, eftersom många var intresserade av att få kontroll över staden med sitt gynnsamma läge och de rikedomar som följde i dess spår.

 

4. EXEMPEL PÅ STRATEGISKA PLATSER I SVERIGE

Det tidigmedeltida Sverige var en sammanslutning av Svealandslandskapen och de två götalandskapen. Kungamakten tycks ha varit begränsad. De medeltida kungaätterna hade alla sin maktbas i Götaland, vilket innebar att det i Väster- och Östergötland kom att växa fram en rad kungsgårdar. Sveriges huvudfäste under den här tiden sägs av flera arkeologer och historiker ha varit en stenborg på Visingsös sydspets, numera vanligen benämnd Näs efter den intilliggande byn. Av allt att döma var denna borg ett av kungamaktens centrala punkter. Under tidig medeltid var det i Sverige mycket ovanligt med befästningar i sten, något som annars redan var vanligt förekommande på kontinenten. Borgen på Visingsö hade under medeltiden ett mycket fördelaktigt geografiskt läge av flera orsaker. Den var belägen centralt i det dåtida riket, mitt emellan de viktiga landskapen Västergötland och Östergötland. Dess placering omgiven av vatten var på samma gång en fördel ur såväl säkerhets- och transportsynpunkt. Försök att anfalla befästningen skulle i god tid uppmärksammas och bemötas, samtidigt som vattenvägarna som redan nämnt var det mest fördelaktiga sättet att transportera gods på.

Befästningen på Visingsö kom dock aldrig att utvecklas till en stadsbebyggelse. Istället minskar befästningens betydelse successivt under medeltiden, kanske som en följd av att maktkampen mellan de två rivaliserande kungaätterna upphör i och med Bjälboättens säkerställande av den svenska kronan. Vid Vättern framträder istället Hjo och Hästholmen som de dominerande städerna, även om de är relativt små. Hästholmen kommer under 1300-talet att konkurreras ut av Vadstena som växer fram runt Birgittas kloster. Med Vadstenas politiska och religiösa fördelar kan Hästholmen inte konkurrera.

Sverige under medeltid var ett i förhållande till västeuropa glesbefolkat land med svag kungamakt och ett i många avseenden ålderdomlig samhällsstruktur. Det fåtal städer som fanns var små, även med medeltida mått mätt. Under medeltiden var det i första hand Skara, Skövde, Hjo och Lödöse i Västergötland, Söderköping, Linköping, Norrköping, Skänninge, Hästholmen/Vadstena i Östergötland, Sigtuna och Uppsala i Uppland, Strängnäs och Nyköping i Södermanland, och Kalmar i Småland, för att nämna några.

Den ena av det medeltida Sveriges två stora städer – Visby – var under större delen av medeltiden nominellt underställd Sveriges krona, men fungerade i praktiken som en till stora delar självständig stadsrepublik. Visby utgjorde tillsammans med Stockholm Sveriges två största städer och i fråga om handel var den den dominerande.

Visbys och Gotlands uppsving under medeltiden kan till stor del tillskrivas dess gynnsamma strategiska läge. Gotland var en idealisk angöringsplats för handelsfartygen i Östersjön. Ön blev därigenom en samlande punkt för östersjöhandeln. Här kunde varor lastas om för vidare transport mot mellersta och norra Sverige, Finland, Ryssland, Baltikum, de tyska staterna och Danmark.

Kalmar på östkusten och Borgholm på Öland kan båda sägas ha varit del i samma militärstrategiska plan. Kalmar var det medeltida Sveriges yttersta utpost mot Danmark i sydöst, och därmed av stor geopolitisk betydelse. Dessutom behärskade den som hade kontrollen över Kalmar slott och Borgholms kastal även det viktiga Kalmar sund.

Dessa två ingick i ett större nätverk av befästa punkter längs den svenska sydöstkusten. Oftast var befästningarna i form av kastaler, av vilka flera senare kom att byggas ut till borgar. Några exempel på sådana kastaler är, förutom de redan nämnda i Kalmar och Borgholm, anläggningar i Västervik, Stegeborg och Stockholm. Eftersom den medeltida sjöfarten till stora delar var kustnära – det var trots allt betydligt säkrare än att ge sig ut på öppet hav – innebar de strategiskt belägna kastalanläggningarna en ökad politisk kontroll över handelsvägarna och därmed ett ökat politiskt inflytande.

Av största vikt för det svenska riket under större delen av medeltiden och ända in på 1600-talet var även området kring Göta älv i Västergötland. Den smala kustremsan runt älvens mynning var rikets enda landområde som gränsade till öppna havet, inklämt mellan de danska landskapen Halland och Bohuslän. Svenska skepp med varor från Västeuropa kunde härigenom undgå de danska tullavgifterna som togs upp vid passage genom de danska sunden vidare in i Östersjön. Viktig blev därmed även staden (Gamla) Lödöse, belägen ett stycke upp från kusten vid Göta älv. Ursprungligen en marknadplats, utvecklades Lödöse under medeltiden till en stad. Det mesta tyder på att Gamla Lödöse varit en utvecklad tätort redan under senare delen av 1100-talet, även om det arkeologiska materialet är knapphändigt och svårtolkat. Det kan inte heller uteslutas att orten därefter haft periodvisa tillbakagångar. En kastal på platsen omnämns som förstörd 1227. Under slutet av medeltiden förlorade Gamla Lödöse sin betydelse till den nyanlagda staden Nya Lödöse, vilken fick stadsprivilegier 1473.

Av de medeltida städerna i Sverige finns det ett par som inte uppvisar några direkta naturgeografiska fördelar med sina lokaliseringar i form av vattenleder, höjder m.m. Linköping kan sägas vara en av dessa. Linköpings lokalisering tycks mera vara en följd av kulturgeografiska än naturgeografiska företeelser. Visserligen är staden belägen på en låg ås, men några större försvarsmässiga fördelar kan denna knappast ha bidragit med. Detsamma kan sägas om läget vid Stångån.

Linköping uppvisar istället en annan form av strategisk lokalisering – som centralort. Redan under vikingatid fanns vid Linköping en av Östergötlands viktigare tingsplatser – Liunga ting – där man höll möten och dömde i tvister. Linköping, liksom Skänninge längre åt nordväst, hade ett gynnsamt läge ur ett befolkningsmässigt perspektiv. Östgötaslättens befolkning gav förutsättningar för en stadsbildning. Efter att kyrkan på 1100-talet etablerat Linköping som biskopssäte, ökade dragningskraften. Linköping kan ses som en kulturell centralort, vars huvudsakliga naturresurs var befolkningen i det omkringliggande jordbruksområdet. En parallell till Linköpings läge finns i Västergötland, där Skara har haft liknande förutsättningar.

Utmärkande för de tidiga stadsbildningarna i Norden är deras geografiska lokalisering. Andrén visar på att de flesta danska exemplen på tidig urbanisering – under perioden 1000-1200 – i de flesta fall är placerade "i inlandet, även om några låg vid kusten i de innersta delarna i vikar och fjärdar". Det är tveksamt om man verkligen bör kalla sådana geografiska lokaliseringar som det är frågan om för "inlandet", och av Andréns karta (figur 4) tycks större delen ha varit belägna vid vikar, men poängen är att ytterst få av dessa tidiga städer växte fram vid lägen direkt vid öppna havet. Bara Århus, Lomma och Helsingborg har enligt Andrén ett sådant läge. Iakttagelsen stämmer även bra in på Sveriges urbaniseringsprocess under samma period. Av de tio bekräftade städer som uppkommit före år 1200 är det bara två som har lägen direkt vid havet, Visby och Nyköping (Nyköping kan dessutom sägas vara en tolkningsfråga, beroende på hur man definierar öppet hav.).

Figur 4. Urbaniseringen i Danmark 1000-1200. (Från Andrén, Den urbana scenen, s. 54.)

Den senare urbaniseringen kännetecknas istället av att största delen av städerna växer fram i lägen som direkt vetter mot öppet hav. Andrén ger som exempel på sådana senare städer bland andra Malmö, Trelleborg och Ystad i Skåne och Helsingør och Køge på Sjælland. Det finns med andra ord en skillnad i de tidiga och de senare medeltida städernas geografiska placering. Orsakerna till denna skillnad är troligen flera. Placeringen inne i en vik är att föredra av rent klimatologiska faktorer; man är mindre utsatta för stormar och får ett på det hela taget "behagligare" mikroklimat. Vikarna ger även ett bättre skydd mot skeppsburna fiender, något som under perioden inte var alltför ovanligt förekommande, både i form av pirater och fientliga grannfolk. I flera fall var vikarna dessutom en port till inlandet. Som redan nämnts är detta troligen huvudanledningen till Södertäljes utveckling till stad.

Den senare urbaniseringsvågen kunde logiskt sett inte uppträda i de vikar där städer redan växt fram, utan kom istället att ge upphov till nya städer utanför de redan etablerade orternas närområden. Eftersom antalet större vikar är begränsat, blev placeringen delvis en annan. Skillnaderna i placering kan även tillskrivas det faktum att städerna hade delvis olika roller. De tidigaste städerna tycks i stor utsträckning ha vuxit fram vid marknadsplatser, för vilka ett skyddat läge som samtidigt var vältrafikerat var av stor vikt, medan de senare städerna var hamnstäder med fiske som viktig inkomstkälla eller grundade av kungen eller stormän som en del i en försvarslinje mot inkräktare.

 

5. ÖRESUND – "NORDENS GIBRALTAR"

Alltsedan vikingatiden är Öresund den viktigaste förbindelselänken mellan Östersjön och Nordsjön. Alla de fartyg som färdades mellan de västeuropeiska hamnarna och Östersjöområdet var hänvisade till de tre smala sund som förbinder södra Östersjön med Kattegatt och Atlanten. Dessa tre sund – Öresund, Stora Bält och Lilla Bält – var fram till 1658 helt i den danska kronans kontroll. Av de tre gick större delen av sjöfarten genom Öresund.

Vid Öresunds smalaste punkt uppfördes tidigt en kastal, belägen uppe på landborgen på den skånska sidan av sundet. Runt kastalen växte staden Helsingborg upp. Den äldsta noteringen om Helsingborg som ett urbaniserat område återfinns för 1085, i form av en anteckning som tar upp Helsingborg i samma sammanhang som städerna Lomma och Lund. Den äldsta tätorten Helsingborg tycks ha växt fram runt borgen uppe på landborgen, och först i ett senare skede under medeltiden har bebyggelsen uppkommit på stranden nedanför. Omkring år 1300 uppfördes kyrkan S:t Maria på strandområdet, och någon gång under 1200-talet har stranden tagits i anspråk för stadsbebyggelse. Kärnan byggs omkring 1320.

Omkring år 1425 införde Erik av Pommern, kung av Danmark, Norge och Sverige i och med Kalmarunionen, en avgift att betalas av alla fartyg som färdades genom sundet. Erik av Pommerns politik kan ses som en strävan efter att få kontrollen över Östersjön, dominium maris baltici, något som under följande århundraden kom att bli alltmer utpräglat.

Öresundstullen kunde genomdrivas tack vare flera faktorer. Danmark var i besittning av samtliga vattenleder som förenar Atlanten med Östersjön, samtidigt som sunden är tillräckligt smala för att kunna kontrolleras från dess stränder. Under större delen av medeltiden fanns visserligen ingen möjlighet att beskjuta förbipasserande fartyg, men med Helsingborgs och Helsingørs borgar som utkikspunkter kunde danska vaktfartyg patrullera sundet.

Befästningen i Helsingborg kompletterades på 1420-talet av en borg på Sjællandssidan. Där Öresund var som smalast uppfördes borgen Krogen, som 1577 döptes om till Kronborg, på ett utstickande sandigt näs känt som Ørekrog. Krogens borg kan ha påbörjats redan under drottning Margrethe den Förstas regeringstid i slutet av 1300-talet och bestod på 1420-talet av en bastant ringmur, 79 x 79 meter i kvadrat och med en höjd av 14 meter över havet, som omslöt ett flertal stenhus. Krogen kom snart att ersätta Kärnan som huvudbefästning, men båda utgjorde viktiga delar i den danska kontrollen över sundet. Den första noteringen om ett angrepp på Krogen är från 1427, då förbipasserande skepp besköt borgen med kanoneld utan resultat.

Omkring fem mil längre söderut anlades under medeltiden København. Platsen var en av Danmarks bästa naturliga hamnar och låg dessutom centralt i det dåvarande danska riket. Det första bevarade omnämnandet av en urbaniserad bebyggelse på platsen är från 1043. Då var samhället en relativt obetydlig fiskeby benämnd Havn (Hamn); först omkring 1200 dyker namnet København (Köpmanshamn) upp i källorna. Men det utmärkta läget ansågs uppenbarligen vara av ett visst värde, och 1167 byggdes en borganläggning på Strandholmen, en liten ö i hamnen (sedan 1600-talet är ön en del av Sjællandssidan av stadens hamn, där Christiansborg idag är belägen). Stadens betydelse ökade, och 1417 övertogs staden av kronan för att i mitten av århundradet bli en priviligierad kunglig köpstad. Befolkningsmässigt tycks København ha haft ungefär samma storlek som Visby och Stockholm – ca 5000 i slutet av 1400-talet.

 

6. STOCKHOLM – LÅSET FÖR MÄLAREN

Stockholms geografiska placering tillskrivs flera olika men samverkande faktorer. Efter att landhöjningen successivt gjorde det allt svårare att ta sig in till Mälaren via det vikingatida dragstället vid Södertälje, blev inloppet vid dagens Stockholm allt viktigare. Från början av 1200-talet var det smala sundet som förbinder Mälaren och Saltsjön den enda farbara segelleden in i Mälaren, och inte ens den var farbar alla årstider eftersom vårfloden ofta medförde besvärliga strömmar i det smala sundet.

Det smala vattendraget innebar även att platsen var bland de bästa ställena att korsa Mälaren för landsvägen mellan Uppland och Södermanland. Resultatet blev att de två transportlederna kom att mötas på Stadsholmen. Eftersom detta var den viktigaste vägen för handelstrafiken mellan Mälardalen och Östersjön, fanns det ett strategiskt behov från den framväxande statsmaktens sida av att kunna hävda kontroll över området, vilket ledde till att ett kastaltorn uppfördes på Stadsholmen på 1200-talet. Runt befästningen och vägen över Stadsholmen växte sedan en stadsbebyggelse fram. Den äldsta kvarvarande skriftliga källa som nämner namnet Stockholm är ett skyddsbrev för Fogdö kloster som är daterat i juli 1252. I slutet av 1200-talet har Stockholm såväl borg som stadsmur, kloster och kyrkor.

Det finns inte heller några arkeologiska fynd som talar för att Stockholm varit att betrakta som en urban miljö före mitten av 1200-talet. Vissa forskare hävdar att Helgeandsholmen har varit befäst redan före det att det första kastaltornet uppfördes på Stadsholmen, men det finns inget som talar för att det har funnits någon stadsbebyggelse i samband med de tidigaste befästningarna. Däremot tycks staden ha utvecklats snabbt efter 1250-talet. De vid Stockholm boende dominikanermunkarna skriver 1289 till påven om att Stockholm på kort tid fått en befolkning större än de flesta andra städer i det dåtida Sverige. Den snabba utvecklingen är i sig ett bevis på att stadens geografiska lokalisering var gynnsam.

Som port till Mälardalen kan staden på Stadsholmen tillskrivas en strategisk betydelse för ett område större än det direkt angränsande omlandet. Den som behärskade borgen och staden kunde på ett effektivt sätt även kontrollera handelstrafiken till och från en rad andra svenska städer, däribland Västerås, Strängnäs, Sigtuna samt i något mindre utsträckning även Uppsala. Det är därför föga förvånande att man tycks ha satt högt värde på borgen Tre Kronor och den intilliggande staden. Under den tidiga svenska medeltiden var Stockholm och Tre Kronor en i raden av kungliga borgar, för att successivt bli den viktigaste av dem. Det är mot Stockholm Engelbrekt färdas med sitt uppror, eftersom borgen under 1400-talet alltmer kommit att bli en centralpunkt för statsstyrelsen och staden dessutom rikets största (möjligen med undantag av det halvt självständiga Visby).

Sett i ett vidare geografiskt perspektiv finner man att Stockholm kom att ligga centralt i det framväxande svenska riket när de svenska kungarna började ta de kustnära delarna av Finland under sin kontroll. Detta kan ytterligare ha bidragit till Stockholms ökande inflytande och i förlängningen till stadens funktion som permanent huvudstad i riket.

 

7. GOTLAND OCH VISBY – ÖSTERSJÖNS CENTRUM

Gotlands centrala läge i Östersjön har redan nämnts, men det är väl värt att redogöra närmare för öns betydelse under medeltiden. Genom sitt läge i södra Östersjön har Gotland ett mycket strategiskt geografiskt läge, detta i princip oavsett vilken tidsepok man studerar. De många skattfynden från folkvandrings- och vikingatid tyder på att ön tidigt utvecklats till ett centra för handeln i Östersjöområdet. Det finns även belägg för att Gotland tidigt haft en utvecklad organiserad handel. I en avskrift av den så kallade Artlenburgtraktaten, vars orginal är daterat den 18 oktober 1161, tillerkänner Henrik Lejonet, hertig av Sachsen och Bayern, Gotland ungefär samma handelsrättigheter som Lübeck. Gotland hade följaktligen redan vid den tidpunkten en relativt betydande handel.

Att sätta ett exakt år för grundläggelsen av Visby låter sig inte göras. Platsen har haft en permanent bebyggelse redan under vikingatid på 900-talet. En första kyrka anlades tidigt under 1000-talet, och den urbana bebyggelsen växer under 1100-talet för att under perioden omkring 1200-1225 få ett allt snabbare expansivt förlopp. Åren därefter etablerar sig både fransiskaner och dominikaner i staden. Då har redan en stor andel tyskar slagit sig ner i staden. 1225 utfärdar biskopen i Linköping – vars stift Gotland tillhör – ett privilegiebrev för de i staden boende tyska borgarna.

Det tyska inflytandet i Visby var långt ifrån unikt, även om det där var i större utsträckning än på andra håll. Även i Stockholm utgjorde tyskar en stor befolkningsgrupp med stort inflytande, och tyska borgare finns även dokumenterade som boende i städer som Söderköping, Nyköping och Kalmar.

Successivt utvecklades Visby till att bli en av Hansestädernas viktigaste medlemmar och en centralpunkt för dess omfattande handel i Östersjön. (Figur 5.) Att sjöfarten och hamnen har haft stor betydelse för Visbys framväxt kan även avläsas i gatumönstret, där vägar och gränder centreras till hamnen på ett sätt vanligt förekommande i hamnstäder.

Figur 5. Hansans städer under 1300-talet. (Från Pounds, An Historical Geography of Europe, s. 206.)

 

 

8. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

När man studerar vilka geografiska formationer och därmed platser som kan anses ha ett strategiskt värde, kommer vissa egenskaper att lyftas fram. Det är dessa egenskaper i form av naturgeografiska eller kulturgeografiska företeelser som avgör en plats eller regions betydelse. Betydelsen kan vara av olika slag. Det kan vara fråga om ett militärstrategiskt övertag, ett ekonomiskt och handelsmässigt, och så vidare. De två här nämnda tycks dock vara de vanligast förekommande. Oftast är det en kombination av flera faktorer som ger platsen dess strategiska betydelse, vilket innebär att det inte sällan är mycket komplexa strukturer och förklaringar.

Den första medeltida strategiska geografiska företeelse som de flesta kommer att tänka på är höjden med en borg på krönet. En bild som passar bra in i 1800-talets romantik. En borganläggning på en bergstopp är dock i sig själv inte mycket till strategisk punkt, annat än för den där boende borgherren och hans underlydande. För att se dess strategiska värde måste befästningen sättas in i sitt geografiska sammanhang. Det "riktiga" strategiska läget är inte befästningen självt, utan det den är byggd för att kontrollera och skydda.

De vanligaste skyddsvärda geografiska platserna under medeltiden kan grovt indelas i en handfull olika företeelser, ofta knutna till handel. De många vattenlederna utnyttjades under medeltiden för transporter av såväl varor som människor, platser där landsvägar korsades eller mötte vattenvägar var strategiskt viktiga – inte minst i de fall de gav upphov till marknadsplatser och städer. Det begränsade antalet transportleder genom otillgängliga områden som till exempel bergsmassiv var av stor vikt både ur militär och ekonomisk synvinkel. Men en av de vanligaste formerna av strategisk punkt var där vattendragen korsades av vadställen och broar. Eftersom byggandet av en bro var ett omfattande och relativt kostsamt företag under medeltiden, var antalet broar begränsat. I kombination med den likaså begränsade förekomsten av naturliga vadställen, blev passagerna strategiskt viktiga. Den som hade kontrollen över ett vadställe eller en bro, hade samtidigt möjligheten att kontrollera det angränsande omlandet såväl militärt som ekonomiskt.

Strategiska lägen behövde inte alltid vara av naturgeografiskt slag. På kontinenten och i England utgjorde resterna efter romerska städer, härläger och befästa handelsplatser en bra grund för medeltida stadsbildningar och befästningsanläggningar, delvis därför att de romeska anläggningarna var baserade på samma strategiska tänkande som senare återuppstod under medeltiden, delvis för att det man kunde använda sig av redan befintligt byggnadsmaterial, försvarsvallar och liknande.

Den viktigaste strategiska geografiska punkten i Norden under medeltiden var troligen Öresund. Det är visserligen farligt att försöka rangordna platser efter sin betydelse, men mycket talar för att Öresund och då framförallt dess smalaste punkt vid Helsingborg-Helsingør var av stor betydelse för hela regionen. Genom att den danska kronan kontrollerade samtliga sund som förbinder Östersjön med Västerhavet (Nordsjön-Atlanten) och större delen av nuvarande svenska västkusten, hade Danmark stora möjligheter att kontrollera handeln mellan Väst- och Nordeuropa och inte minst få ekonomisk vinning av den genom öresundstullen.

Om något annat område kan sägas ha samma betydelse för regionen så är det möjligen Visby och Gotland, vars geografiska läge innebar handelsmässiga och därmed ekonomiska fördelar som få andra städer i Norden. Den medeltida nordiska politiken kom också att domineras av just makten över Östersjön, där Danmark och Hansastäderna var de två kontrahenterna.

 

I många fall uppvisar medeltidens behov av och uppfattning om vilka geografiska platser som hade ett stort strategiskt värde stora likheter med dagens geopolitik. Kontrollen över sund och andra smala vattenvägar är fortfarande av stor politisk och ekonomisk betydelse; på samma sätt är bergspassen alltjämt viktiga, även om man idag med teknikens hjälp kunnat skapa nya passager genom bergen. Visserligen har flera nya former av strategiskt viktiga geografiska platser tillkommit, men fortfarande har många av de gamla kvar sina inbyggda värden.

Vad gäller betydelsen av strategiska geografiska lägen för utvecklingen av deras närområden, måste man komma ihåg att det mycket sällan – om ens någonsin – finns några enkla svar på vad som bidragit till ett områdes kulturella, ekonomiska eller politiska expansion och framgång. Den historiska utvecklingen beror på en lång rad olika faktorer, av vilka det geografiska läget nog kan hänföras till en av de grundläggande förutsättningarna, men trots det bara en i raden av samverkande faktorer. Det finns åtskilliga exempel på fördelaktiga geografiska lägen som aldrig kommit att få någon större betydelse av olika orsaker. Däremot finns det ytterst få av de under medeltiden blomstrande områdena som inte uppvisar någon av de här visade geografiska förutsättningarna.

 

9. KÄLLOR

Alvstam, Claes-Göran och Falkemark, Gunnar (red.), Geopolitik, Padrigu Papers, Göteborg 1992

Andersson, Hans (red.), Medeltidsstaden 73 – Sjuttiosex medeltidsstäder, Riksantikvarieämbetet och Sveriges historiska museer, Stockholm 1990

Andrén, Anders, Den urbana scenen: Städer och samhälle i det medeltida Danmark, CWK Gleerup, Malmö 1985

Clarke, H. och Ambrosiani, B., Vikingastäder, Förlags AB Wiken, Höganäs 1993

Hall, Thomas och Dunér, Katarina (red.), Den svenska staden: Planering och gestaltning – från medeltid till industrialism, Sveriges Radios förlag, Stockholm 1998

Woldbye, Vibeke och Holst, Lars (red.), Kronborg Guide, Slots- og Ejendomsstyrelsen, København 2001

Lagerqvist, Lars O., Sveriges regenter: Från forntid till nutid, Norstedts Förlag, Stockholm 1996

Langberg, Harald, Kronborg: vejledning for slottets gæster, Boligministeriet, København 1979

Lindqvist, Gunnar (red.), Linköping 700 år: Meddelanden från Östergötlands länsmuseum, Östergötlands länsmuseum, Linköping 1987

Lundén, Thomas, Makten över marken: En politisk geografi, Studentlitteratur, Lund 1997

Morris, A. E. J., History of Urban Form: Before the Industrial Revolutions, third ed., Longman Scientific & Technical, Harlow 1994

Phillips, J. R. S., The Medieval Expansion of Europe, Oxford University Press, New York 1998

Platt, C., Medieval England: A social history and archaeology from the Conquest to A.D. 1600, Routledge & Kegan Paul, London and Henley 1978

Pounds, N. J. G., An Historical Geography of Europe, Cambridge University Press, Cambridge 1990

Weidhagen-Hallerdt, Margareta, Från Birger Jarl till Gustav Vasa – Katalog till Stockholms medeltidsmuseum, Stockholms medeltidsmuseum, Stockholm 1993

 

 

Bilaga I: Sveriges medeltida städer. (Från Andersson, Sjuttiosex medeltidsstäder, s. 7.)

Bilaga 1

Bilaga II: Danmarks medeltida städer. (Från Andrén, Den urbana scenen, s. 285.)

Bilaga 2


© 2001 Johan Rhen [jrhen_at_tele2.se] (byt _at_ mot @)

[Tillbaka till Tonakai Studio]